Gläds då du levande… i din uppvärmda säng
Jag är full av energi efter kvällens jympapass på friskis & svettis med Barbara... tar ett djupt andetag då jag går över gården. Jag känner mig stark och rik. En ledig lugn kväll att se fram emot. Ett par glas rött vin, ost, dadlar, pepparkakor. Tystnad, omväxlande med en stund framför svtPlay, K-special "i Marguerite Yourcenars fortspår". En behaglig berättaröst och tillbakablickar på hennes liv som intellektuell författare. Om lärandet... hungrandet efter kunskap.
Ett par av hennes citat som jag minns... "man måste tycka om ensamheten, för att inte vara ensam". Det här med att vara ensam eller inte, hur man upplever det beror förstås på vilken slags ensamhet man talar om. Den ensamhet som jag uppskattar beror naturligtvis på att jag har människor i min närhet som betyder mycket för mig, jag behöver inte alltid ha dem fysiskt nära. Om man är helt ensam, utan annan mänsklig gemenskap, det vet jag inte om det är så lyckat. Eller den ensamhet som vissa konstant känner. En känsla som bär med sig en saknad, sorg och odefinierbar längtan. En melankolikers ensamhet. Hon talade också vackert om glömskan; "glömskan som samlar torra grenar och sätter eld på dem, ger livet ny fart". Vilken vacker beskrivning.
